onsdag, mars 09, 2011

Bakslag...

Att hantera livet efter en depression är inte alltid helt lätt.... Det är inte bara själv depressionen man ska ta sig igenom utan sen efteråt ska man försöka leva med sviterna av att ha gått igenom en depression. Sviter som inte syns på dig, som inte alltid går att styra, som inte alltid går att förklara eller förstå varken för mig eller andra. Tillstånd som inte alltid är accepterade av omvärlden eftersom du verkar vara en "normalt" fungerande människa.....
Problemet är att hitta sätt att fungera trots "sviterna"... Vad som utlöser ett bakslag? Hur undviker jag bakslagen? Osv....
Vet inte om sviterna är så bra ord, men kan inte komma på nått annat....

Är just nu i en period med bakslag på bakslag.... Ångest och hjärtklappning av krav oavsett om det är kravet att jag måste diska eller gå till jobb..... Håglöshet och inte så mycket som är intressant eller roligt.... Enorm trötthet, sover mycket.... Har stunder av ljus och tar nya tag, men väldigt känsliga och sköra stunder som lätt grusas av nästan ingenting.....

Så vad är det då som utlöst detta? Förmodligen byggts upp under några månader, då jag haft det kämpigt stundtals men ändå tyckt att jag har kontroll och kunnat hantera det... Tydligen inte.
Och just det där att tro att jag har haft kontroll och försökt ändra på saker och ting för att det inte skulle utvecklas till ett bakslag men ändå blev ett är så frustrerande! Visst, jag kan inte påverka allt och alla i min omgivning. Men jag kan inte heller stänga in mig i veckor för att få kontroll över situationen för att sen kunna komma tillbaka stark igen.

Idag tog jag i alla fall lite kontroll över situationen och ringde vårdcentralen och bad om en tid till psykolog för att få börja med KBT. Hoppas hon hör av sig snart och att det är något jag kan komma igång med och kanske på det viset få hjälp och redskap till att leva med och hantera detta.
För som sagt detta är något jag får hantera varje dag, känna av varje dag på olika sätt som för de flesta inte syns. Mina närmaste kan väl se en del av det, min stackars sambo får emellanåt roa sig själv för att jag sover bort en hel dag....
Det svåraste är nog att acceptera att jag inte fungerar 100, att jag måste anpassa mig till detta.... vilket är frustrerande och gör mig ledsen. Något jag hoppas att KBT också kan hjälpa mig med, acceptans....
Ibland önskar jag att det syntes, att mitt "handikapp" var något synligt.... Samtidigt är jag såklart glad att jag har fullt fungerande kropp, och förringar absolut inte de som verkligen har ett fysiskt handikapp. Och vill inte byta.... för det måste ju finnas sätt för mig att leva med detta också, jag är varken den första eller sista......
Men det hade varit lättare att förklara och för andra att förstå om de kunde se vad som var fel.... För det är väldigt diffust och jag vet inte själv när eller hur det yttrar sig , kan vara olika från gång till gång och även vad som utlöser tex ett bakslag är också olika. Sen har jag alla vardagliga små symtom som jag får handskas med och som jag också reagerar olika på (blir förvånad nästan varje dag när något poppar upp). Ibland får jag koncentrera mig väldigt mycket på jobb eller när jag ska köra bil, ibland går det hur lätt som helst... hur förklara man sånt för omgivningen?! ´Nä idag klarar jag inte det även om jag gjorde det plus en massa annat igår`.... Och vad kallar man det? Jag gick inte in i väggen, jag snarare föll djupt, djupt ner i ett svart hål.... Och det är 3 år sedan, men det gör att jag idag fortfarande är disträ, har koncentrationssvårigheter, stresskänslig m.m. m.m.
Tycker själv att det låter diffust och svårt att "försvara" och däri ligger väl en del av min problematik, att jag har svårt att försvara hur jag mår och reagerar! Men likväl är det så det är!

Ska se om jag imorgon kan ta ytterligare ett steg i en riktning mot att förändra delar av mitt liv som jag tror skulle gagna mig och göra mitt liv lite lättare, vad det är berättar jag inte än.....

Nu kallar sängen!
God natt världen!