lördag, april 16, 2011

Dag 3

Japp ni läste rätt! Jag försöker plocka upp tråden igen.....

Mina föräldrar.

Jag älskar de och de älskar mig.
Pappa och jag har inte så mycket kontakt och inte heller så mycket gemensamt. På ett sätt är det väl lite sorgligt men på nått vis känns det ok. För min del är det nog så det behöver vara.... Vi kommer bra överens när vi ses och där står inget emellan oss. Jag vet också att han mår bra i det liv han har valt nu och det är det viktigaste. Mina föräldrar skildes när jag var 20.
Min mamma och jag står varandra nära, har en del gemensamma intressen. Vi har gått igenom väldigt mycket ihop... Hon är nog den förutom min sambo som kan såra mig mest för att hon står mig närmast och med det menar jag att de som betyder mest för mig är de jag är som mest sårbar inför, de vet mest om mig och är viktigast för mig.
I och med att mamma och jag alltid har stått varandra så nära har vi också haft våra duster (minst sagt). Nu när jag är vuxen kan jag inse hur mycket jag säkert har sårat min mamma utan att mena det så allvarligt, det vara bara så man var och kände då. Fast jag hade en väldigt annorlunda "revolt" mot mina föräldrar, tror mamma fick något ut av den också :o) i alla fall i efterhand. Tror att mamma mår mycket bra och trivs med sitt liv.
Vet att jag har gett henne många sömnlösa nätter pga oro för mig, för hur jag mådde/mår och det är jag evigt tacksam för..... att hon oroar sig och finns där för mig, alltid.....

Mina föräldrar, är de evigt tacksam för mitt liv och deras del i den person jag är idag....

Inga kommentarer: