torsdag, september 15, 2011

Nytt sätt att tänka....

Som ni märker blir det sällan något bloggande från mig.... vilket nästan har känts som ett ok för mig.
Och så ska det ju inte vara så nu ska jag ändra sättet att tänka om bloggen :)
Har kommit på att jag fått för mig att jag måste skriva "mycket", speciellt då det har varit långt mellan gångerna. Har aldrig varit en bra dagboksskrivare (tröttnade) och har sett på bloggen som en slags dagbok och det funkar som sagt inte för mig! :)
Så förhoppningsvis blir det mer bloggande på detta viset!
Och de där frågeformulären (30 dagar osv) skippar jag också.... men om det är någon särskild punkt som ni vill veta mer om så hojta till så skriver jag gärna om den! Dvs om här fortfarande finns några av er kvar??! Hoppas det......

Just nu funderar jag på om jag ska vila upp mig lite till idag, efter min dunderförkylning som knockade mig i en vecka! Och som fortfarande envisas med att pocka på uppmärksamhet....
Eller om jag ska börja röja i någon del av vårt hem, som ser ut som ett bombnedslag beroende på en hel massa orsaker (sommar, sviktande psykisk hälsa, ork m.m).

Må gott!

tisdag, maj 17, 2011

Min nya nätbutik!

Nu börjar den ta form! Min nätbutik! :o) Bara lite fler produkter som ska läggas in men det går bra att redan nu shoppa loss!
Kika in, varmt välkomna!!!

http://www.moln7.se/

Klicka på länken här eller på min logga här bredvid.

Må gott!
Jenny

onsdag, maj 11, 2011

KBT

Idag ska jag för första gången till psykologen och börja med KBT (kognitiv beteendeterapi).
Och vad tror ni jag har gjort hela dagen...?! Nojjat över vad jag ska prata om...! Typiskt mig, kanske bättre att vänta tills man är där och se vad som händer då istället för att fundera över det hela dagen.... Lite orolig för hur jag ska reagera efteråt också, ska på yoga senare ikväll... vet inte om det är bra eller dåligt? Förhoppningsvis bra, avslappning och inte behöva tänka måste ju vara behövligt efter psykologbesök. Är ledig imorgon också så det är ju skönt även om jag gärna hoppar över det där med att sova bort en hel ledig dag till.....!!
Förutom att nojja över det har jag alltså sovit sovit sovit. Återhämtningen efter att ha jobbat 5 dagar i sträck och avslutat sista dagen med att jobba 10 timmar. Inte alls my cup of tea.... så idag sover jag. Kanske något att berätta för psykologen...? ;o)))

Håll tummarna för mig! :o))
Återkommer om hur det var.....
Må gott!

tisdag, maj 03, 2011

Dag 4

Det här åt jag idag.

Till frukost: kalaspuffar med mjölk.....
Jag vet..... inte precis vuxenfrukost och inte heller särskilt nyttig frukost men för det mesta blir det som att kalaspuffarna tar bort mitt sötbegär för resten av dagen (väldigt sällan sugen på något sött).

Sen lunch: pasta med tonfisk (som tyvärr inte var så god, nog för billig sort) smaksatte med ajvar och citronpeppar. Ett ägg till som min älskade sambo kokat på morgonen till mig (medan jag fortfarande sov). Lite skivad rödlök, riven ost och en skvätt filmjölk i så blev det en hyfsat god röra :o) men tog en liten portion med bara pasta och riven ost efter för att det är så himla gott och för att tonfisken som sagt inte var så god.
Får bli lite dyrare Abbas tonfisk med smak i fortsättningen....

Några koppar kaffe under dagen, några glas vatten och ett glas påskmust.

4 knäckemackor med ost och majonnäs till kvällsmat.

Eftersom jag mest läst och sovit idag så har jag inte ätit så mycket, brukar slinka ner någon banan som mellanmål och en tallrik fil eller dyl mellan de större måltiderna.

lördag, april 16, 2011

Dag 3

Japp ni läste rätt! Jag försöker plocka upp tråden igen.....

Mina föräldrar.

Jag älskar de och de älskar mig.
Pappa och jag har inte så mycket kontakt och inte heller så mycket gemensamt. På ett sätt är det väl lite sorgligt men på nått vis känns det ok. För min del är det nog så det behöver vara.... Vi kommer bra överens när vi ses och där står inget emellan oss. Jag vet också att han mår bra i det liv han har valt nu och det är det viktigaste. Mina föräldrar skildes när jag var 20.
Min mamma och jag står varandra nära, har en del gemensamma intressen. Vi har gått igenom väldigt mycket ihop... Hon är nog den förutom min sambo som kan såra mig mest för att hon står mig närmast och med det menar jag att de som betyder mest för mig är de jag är som mest sårbar inför, de vet mest om mig och är viktigast för mig.
I och med att mamma och jag alltid har stått varandra så nära har vi också haft våra duster (minst sagt). Nu när jag är vuxen kan jag inse hur mycket jag säkert har sårat min mamma utan att mena det så allvarligt, det vara bara så man var och kände då. Fast jag hade en väldigt annorlunda "revolt" mot mina föräldrar, tror mamma fick något ut av den också :o) i alla fall i efterhand. Tror att mamma mår mycket bra och trivs med sitt liv.
Vet att jag har gett henne många sömnlösa nätter pga oro för mig, för hur jag mådde/mår och det är jag evigt tacksam för..... att hon oroar sig och finns där för mig, alltid.....

Mina föräldrar, är de evigt tacksam för mitt liv och deras del i den person jag är idag....

fredag, april 01, 2011

Vår?!

Nu kan man ju hoppas att våren är på G!
Vårtrött och slagen av sommartiden är jag i alla fall så då måste det ju betyda att våren är på väg också....
Har inte blivit så mycket bloggande, inte varit på topp så jag har helt enkelt försökt ta mig igenom det plus att vardagen pockar på :)

Måste bara tipsa om en himla bra bok jag läste för inte så längesedan, har inte bloggat om böcker på ett tag... hinner inte, läser för många och innan jag har tid och sätta mig här och blogga om en bok så har jag redan läst 2 till...
Men i alla fall så den här jag tipsar om nu tyckte jag var så läsvärd så den vill jag gärna berätta för er om!
Fortfarande Alice av Lisa Genova.

Innehållsbeskrivning lånad från Adlibris hemsida:

Alice Howland, lyckligt gift och med tre vuxna barn, är en mycket välrenommerad Harvardprofessor på höjden av sin karriär när hon märker att hon börjar glömma saker. Först ett ord då hon håller en föreläsning, något som vanliga människor inte ens skulle reflektera över men som är en skrämmande upplevelse för den osedvanligt strukturerade och skärpta Alice. Och så den dag då hon under sin joggingtur i city upptäcker att hon inte vet var hon befinner sig. Hon söker läkare och får diagnosen tidig Alzheimer. Hon är femtio år gammal.

Romanen är skriven ur Alices perspektiv, och vi får under två års tid detaljerat följa hennes gradvisa insjuknande, till den dag då hon inte längre vet vem hon är.

Vet inte riktigt varför jag blev så tagen av just denna bok, har ingen i släkten som haft/har Alzheimer, men den berörde mig väldigt mycket. Bra skrivit, känns som Alice är författarinnan på riktigt. När jag lånade den på Bokia (genom Bokia-biblioteket) så bad kvinnan som jobbade där att jag skulle berätta vad jag tyckte om den när jag läst färdigt. Hon tyckte också att den var otroligt bra men trodde kanske att det berodde på att hon var äldre.... Har inte träffat på henne än men ska säga till henne att det har inte med ålder att göra..... Mycket läsvärd.

Jag kände också igen mig i att ha en åkomma som inte syns, även om depression och alzheimers inte alls är jämförbara så men just det här att ha något som inte syns, något som påverkar din vardag och som människor säkert kan lägga märke till men utan att förstå att det är pga en sjukdom. Det kände jag igen mig i....

Läs den! :)

Ikväll blir det test av ny efterrätt! Karamelliserad ädelost på en bädd av hjortronsylt! Lät och såg så mumsigt ut när vi såg det i veckan på Halv åtta hos mig. Hittat flera goda recept från det programmet, lov it!

http://www.recept.nu/1.318048/erik_mora/efterratter_godis/agg_mejeri/1.318048?view=printerfriendly

Vi får väl se om det är gott!

Ha det bäst!

onsdag, mars 09, 2011

Bakslag...

Att hantera livet efter en depression är inte alltid helt lätt.... Det är inte bara själv depressionen man ska ta sig igenom utan sen efteråt ska man försöka leva med sviterna av att ha gått igenom en depression. Sviter som inte syns på dig, som inte alltid går att styra, som inte alltid går att förklara eller förstå varken för mig eller andra. Tillstånd som inte alltid är accepterade av omvärlden eftersom du verkar vara en "normalt" fungerande människa.....
Problemet är att hitta sätt att fungera trots "sviterna"... Vad som utlöser ett bakslag? Hur undviker jag bakslagen? Osv....
Vet inte om sviterna är så bra ord, men kan inte komma på nått annat....

Är just nu i en period med bakslag på bakslag.... Ångest och hjärtklappning av krav oavsett om det är kravet att jag måste diska eller gå till jobb..... Håglöshet och inte så mycket som är intressant eller roligt.... Enorm trötthet, sover mycket.... Har stunder av ljus och tar nya tag, men väldigt känsliga och sköra stunder som lätt grusas av nästan ingenting.....

Så vad är det då som utlöst detta? Förmodligen byggts upp under några månader, då jag haft det kämpigt stundtals men ändå tyckt att jag har kontroll och kunnat hantera det... Tydligen inte.
Och just det där att tro att jag har haft kontroll och försökt ändra på saker och ting för att det inte skulle utvecklas till ett bakslag men ändå blev ett är så frustrerande! Visst, jag kan inte påverka allt och alla i min omgivning. Men jag kan inte heller stänga in mig i veckor för att få kontroll över situationen för att sen kunna komma tillbaka stark igen.

Idag tog jag i alla fall lite kontroll över situationen och ringde vårdcentralen och bad om en tid till psykolog för att få börja med KBT. Hoppas hon hör av sig snart och att det är något jag kan komma igång med och kanske på det viset få hjälp och redskap till att leva med och hantera detta.
För som sagt detta är något jag får hantera varje dag, känna av varje dag på olika sätt som för de flesta inte syns. Mina närmaste kan väl se en del av det, min stackars sambo får emellanåt roa sig själv för att jag sover bort en hel dag....
Det svåraste är nog att acceptera att jag inte fungerar 100, att jag måste anpassa mig till detta.... vilket är frustrerande och gör mig ledsen. Något jag hoppas att KBT också kan hjälpa mig med, acceptans....
Ibland önskar jag att det syntes, att mitt "handikapp" var något synligt.... Samtidigt är jag såklart glad att jag har fullt fungerande kropp, och förringar absolut inte de som verkligen har ett fysiskt handikapp. Och vill inte byta.... för det måste ju finnas sätt för mig att leva med detta också, jag är varken den första eller sista......
Men det hade varit lättare att förklara och för andra att förstå om de kunde se vad som var fel.... För det är väldigt diffust och jag vet inte själv när eller hur det yttrar sig , kan vara olika från gång till gång och även vad som utlöser tex ett bakslag är också olika. Sen har jag alla vardagliga små symtom som jag får handskas med och som jag också reagerar olika på (blir förvånad nästan varje dag när något poppar upp). Ibland får jag koncentrera mig väldigt mycket på jobb eller när jag ska köra bil, ibland går det hur lätt som helst... hur förklara man sånt för omgivningen?! ´Nä idag klarar jag inte det även om jag gjorde det plus en massa annat igår`.... Och vad kallar man det? Jag gick inte in i väggen, jag snarare föll djupt, djupt ner i ett svart hål.... Och det är 3 år sedan, men det gör att jag idag fortfarande är disträ, har koncentrationssvårigheter, stresskänslig m.m. m.m.
Tycker själv att det låter diffust och svårt att "försvara" och däri ligger väl en del av min problematik, att jag har svårt att försvara hur jag mår och reagerar! Men likväl är det så det är!

Ska se om jag imorgon kan ta ytterligare ett steg i en riktning mot att förändra delar av mitt liv som jag tror skulle gagna mig och göra mitt liv lite lättare, vad det är berättar jag inte än.....

Nu kallar sängen!
God natt världen!